En känsla av utanförskap..
När vi försökte få barn första gången så var det många runt omkring som blev gravida. Jag vet hur ont det gjorde varje gång nån berättade eller skrev ut det på facebook. Jag var aldrig bitter för att andra blev gravida, men varje gång så blev jag påmind och ledsen för att jag INTE blev det.
Nu har den känslan kommit tillbaka.. Då väldigt många som blev gravida då, nu är gravida med syskon.
Folk skriver ut sin lycka (vilket jag såklart förstår) på facebook, med 300 glada kommentarer att det minsann var väntat.
Igår fick jag veta av en vän att de skulle få syskon. Inte ens planerat, utan blev till genom avbrutet.
Jag fick verkligen anstränga mig för att le och säga grattis, gud vad kul!! Och klart att det är kul.. Men FAN vad LEDSEN jag är att behöva ha den här känslan i kroppen, ledsen över att inte veta om vi kommer lyckas själva eller inte, ledsen över rädslan att kanske inte få syskon alls, Och Så ledsen av känslan av utanförskap, för det är så jag känner varje gång.
Nu är det en vecka plus några dagar till bim, och jag önskar och hoppas så himlans mycket att jag också får ställa mig vid den gravida skaran, och känna att jag också är en av dom.
