Honmedmiraklet

Jag tänker tillbaka på vår ivf, hur vi fick ut nio ägg, men endast två blev befruktade, ett klarade sig inte och ett blev vår älskade lilla K. Jag vet ju att vi hade väldigt tur, men jag inser ju verkligen nu vilken OTROLIG tur vi hade. Tänk om inget blivit befruktat.. Och VARFÖR blev så få befruktade? De sa nåt om att spermierna verkade ha svårt att ta sig in i äggen. Men sen då, varför? Något var ju fel.

Jag är så otroligt trött på att höra att "många brukar bli gravida själva efter ivf", även om de säger det i all välmening. Vad har dom för belägg för det påståendet, och vad har dom för erfarenhet? Är det verkligen så himlans vanligt att lyckas själv om man en gång varit tvungen att göra ivf?

Jag känner mig bitter och avundsjuk, trots att detta bara är vårt andra syskonförsök. Men det är som att jag slungas tillbaka till alla andra månader av besvikelse. Jag vet ju inte vad vi har framför oss. Jag vet att det finns många som har det värre än vi, som inte fått något barn alls. Men jag orkar inte tänka så just nu.

Förra månaden kände jag en liten gnutta hopp, men så kom spottingsen, som imorgon 8 dagar innan bim. Denna månaden känner jag bara att nej, det kommer aldrig gå. Men så vet jag att kommer inte dom där förbannade spottingsen imorgon, så kommer jag än en gång få lite hopp. Och så blir det återigen platt fall när mensen kommer! 

Nu ska jag försöka sova, o hoppas att jag är lite mer positiv imorgon!